JAG VILL UT HÄRIFRÅN!!!

Altemating extremes of idealization and loathing disgust and adoration, comfort and upheaval, attraction and repulsion, intoxication and lucidity, even volience and romance moments of uncontrollable rage puncuated by periods of blissful intimacy: either the idolized becomes one's tormentor on a pedistal or one's previous avensions become a new stimulant. Such disorder comes from naming the name, affixing the laber, drawing the line creating two world's into which one can fall at the slightest provocation.

It is so common it is no longer considered a disorder.

Patienter med borderline-störning löper 50-100 gånger så hög risk att dö genom självmord än den vanliga befolkningen, och omkring 10% av alla borderlinepatienter beräknas dö som ett resultat av självmord.

Risken ökar ytterligare när a

ndra diagnoser uppträder hos samma patient, som t.ex borderline-störning och AD/HD.

Om en patient har borderline-störning i kombination med missbruk är risken för självmord så hög som 58%.

Vissa psykriater har svårt att förstå störningen, eller vägrar helt enkelt att behandla dessa patienter pga deras impulsivitet och intstabilitet. (missar uppgjorda tider, glömmer mediciner osv.)

Närstående till en patient som diagnoserats med denna störning har rätt klar och tydlig information, så att de kan stötta personen.

Denna störning är inte lätt att förstå, eftersom beteendet hos den drabbade kan vara så irrationell, impulsivt beteende och lätt kan leda till beroende.

Den som har den här störningen kan vara nog så intelligent, kärleksfull och ha en stark personlighet, men deras självbild är skadad och de söker reparera den på sätt som ibland kan vara farliga.

Riskfaktorer kan reduceras genom att korrekt ställd disgnos och därmed följande behandling.

Den som lider av borderline-störning behöver ett starkt kontaktnät runt sig för att ge stöd.

Tveka aldrig att kolla upp, om du upplever att du har skevt beteende.

Ta hjälpen som erbjuds!

Kan vara en chansning som leder till det bästa du någonsin gjort.

Så var det för mig.

Kan jag så kan du!

För mig kan ord få sägas hur många gånger som helst.

Men om det inte ligger någon handling bakom dom så betyder det inte ett dugg.

Dom har helt tappat sin innebörd.

Vissa säger ofta ord som borde betyda mycket men så länge handlingen som borde ligga där tillsammans med orden aldrig visas, då vill jag inte ens höra.

Andra visar i handling men säger aldrig orden.

Det är samma lika där.

Varför kan man inte få en skopa av bägge delar?

När jag fyllde 27 så var det en person som ringde till mig, för att gratulera, antog jag.

Men innan det samtalet hade tagit slut så kändes det inte som en gratulation, det kändes inget vidare alls.

Personen frågade mig "Hur är det med dig? Hur har du det nu?"

"Jo tack, det är riktigt bra faktiskt" svarade jag.

"Det är bra det, då får du det i födelsedagspresent av mig" fick jag höra.

För andra människor kanske det är typ äsch what ever men för mig så ändrades humöret ganska rejält.

Hur fan kan en person som aldrig ställt upp, aldrig funnits som stöd eller egentligen ha den blekaste aning om allt jag lagt ner på att "komma tillbaka till livet" yttra såna saker?

(måste tillägga att han är en stor del i att jag mått dåligt)

Man kan inte ens ge bort något sånt!? Det är något som jag har gett mig själv!

Det sägs att det är tanken som räknas, men det fanns verkligen inte ens en tanke bakom dom orden.

Jag är och kommer aldrig att bli en en person som är ute efter att få saker, kräva saker eller att tjata. Och det vet han.

Så i den situationen så hade det räckt gott och väl med ett simpelt "Grattis!"

När jag sitter här med mina tankar så känns det ibland som att jag inte riktigt har accepterat.

Eller har jag det?

Kanske bara är så att folk inte förstår att vissa ord sårar så mycket?

Visst är väl alla människor, mer eller mindre, känsliga vid vissa områden?

Hum, dessa ständiga tankefrågor, utan svar...

Det är ganska otroligt egentligen hur lätt man kan ändra på sitt liv.

Allt handlar ju bara om att verkligen vilja.

När jag fick min diagnos så trodde jag att min psykolog hade fått något fel i skallen, jag trodde inte på att det kunde vara så.

Men fel i skallen hade hon ju inte, det hade dock jag.

Frågeformuläret som jag skulle fylla i handlade om såna sjuka saker.

Ex "Har du någon gång som barn med vilja, "torterat" ett djur?"

Öhm.. NEJ! Jag räddade ju t.om små insekter från att drunkna.

Det var troligen något annat ur det formuläret som visade på att jag hade borderline.

När jag fick reda på att jag skulle gå en DBT-behandling så var jag inte så lite skeptisk.

"Nu får dom fan ge sig!"

Allting hamnade verkligen på mig.

Vid den tiden kändes det bara ännu mer som att allting verkligen var mitt fel, jag är fan riktigt sjuk i huvudet!

Nog för att jag vet att det var mina egna handlingar, men det måste ju vara något som stör mig? Något jag har inom mig? Något som är grunden till mina idiotiska val och mitt egoistiska beteende, relationsmässigt?

Mycket riktigt så fanns det ju det.

Som om jag inte visste det?

Varför spela så jävla dum?

Snorunge!

När allting kom upp för mig i ord, så var det faktiskt inte värre än att bestämma sig för att acceptera. (behöver ju inte gilla läget för det)

Låter kanske sjukt, det gjorde det för mig i början, att man ska ändra på sig själv. Inte för mycket, bara lagom.

Det ger en oerhört stor utdelning.

Man kan inte ändra på någon annan, försök inte ens!

Du själv kommer bara att må dåligt av det.

Acceptera läget. Ta bort "dåliga" kontakter (kanske bara för ett tag), behåll dom som ger dig stöd och credit för ditt "jobb" att hitta dig själv och som följer dig på vägen för att kunna gå mot ett lyckligare och stabilare liv.

Det är aldrig försent att börja leva annorlunda.

Glöm bara inte viljan!

Visar du att du har den så finns det alltid någon som stödjer dig.

Du är aldrig ensam!

Något som också är väldigt viktigt och inte får glömmas bort, är att man inte kan leva sitt liv helt genom andra människor, (en lätt väg men inte långvarig).

Man måste stå på sina egna ben, gå sin egen väg, förlja sina egna känslor och tro på sin egna förmåga och kunna lita på sig själv.

Följer man någon annans väg så är det inte alls omöjligt att man kommer vilse, och då blir bara vägen till ditt egna "liv" bara bli svårare att hitta, och det blir kanske en längre väg att gå.

Litar du inte på dig själv så kan du inte lita på andra.

Så bara det bevisar att du redan har gjort fel val.

Var inte rädd att be om hjälp, eller kanske bara någon som kan pusha dig i rätt riktning.

Tro på dig själv, du är unik!

Vi är alla änglar med en vinge..

Det är endast när vi omfamnar varandra som vi kan flyga.

I never seem to understand.

The time, the place and Who I am.

Define a way to stay alive,

It's like I'm living a lie.

Tänkte att jag skulle skriva lite om hur det är att vara närstående till personer i borderline tillstånd.

Det kan, men behöver inte, vara mycket besvärligt.

Eftersom man med borderline är instabil så kan man som anhörig aldrig veta vad som väntar runt nästa hörn.

Ett ord som misstolkas kan tända en krutdurk, en blick kan leda till enorma konflikter.

Många anpassar sig till detta och väljer att tassa fram i filttofflor, eller som man säger på engelska "walk on eggshells".

Detta är givetvis inte hållbart i längden eftersom handligsutrymmet blir så otroligt begränsat om man inte kan föra ett normalt samtal utan att riskera att få en skopa ovett, eller att partnern "gör slut".

Att tackla dessa missförstånd och attacker är knepigt och kräver inte bara en enorm styrka, utan också en otrolig mängd kärlek, något som den med borderline gärna utnyttjar.

Ett kännetecken är ju separationsångest och ett sätt att hantera denna är att hela tiden vara i kontroll i relationen.

För en del innebär det att man knuffar den andre partnern ut på avgrundens rand för att enkelt kunna sätta hotet om att bryta och separera i verket.

Någon som känner till den biten av mig?