Varför öppnar man sig helt för människor, när man vet att dom bara kommer att använda dom punkterna att trycka på så fort det är struligt?

Varför kan folk inte bara förstå att det gör ont?

Jag har berättat tusentals gånger VAD som triggar igång mig, VAD som får mig att må dåligt, VAD som får mig att minnas sånt som jag helst av allt vill glömma.

ÄNDÅ bara måste man få känna på den där smärtan om och om IGEN!

Fan så less jag blir!

Orkar ju inte!

När jag kommit så pass långt (som jag faktiskt tycker att jag har) så tycker jag att man kunde få lite credit för det istället för att bli pissad på.

Känns som om jag var en bättre människa (i andras ögon) när jag var ett jävla stört och ansvarslöst psykfall som hela tiden anklagade alla andra för mitt sjuka beteende.

Jag vet att jag är bättre, jag är stolt och borde inte bry mig om andras jävla påhitt.. men ...

Jag bryr mig ju! Jag är inte frisk, bara en god bit på väg åt rätt håll.

På den tiden då jag inte ville prata med någon, eller ville, jag kunde inte.

Då förstår jag att folk inte visste hur dom skulle hantera mig, känslomässigt eller genom vilka tankesätt osv..

Men i dagsläget vet alla närmaste EXAKT hur det är.

Vill folk att jag ska må dåligt?

Vill folk att jag inte ska komma "ifrån" min diagnos?

Är det så illa att folk är avundsjuka på att jag lyckades, och att dom inte har kommit någonstans med sitt eget psyk?

Ja man kan ju undra!

Dessa ständiga frågor, som återigen inte har några svar.

Eller så har jag svaren, fast det är frågorna som är skeva.

Shit the same!!

Jag vet vad jag vill men jag vet inte säkert hur jag tar mig dit, om jag ens vågar..?

Det visar sig.