Håller i sig fortfarande men inte lika kraftigt som igår ..

Då var det en otrolig rastlös het som dök över mig mot kvällningen, kunde fan inte sätta mig och slappna av..gick omkring i lägenheten som en jävla dåre.

Till slut så fick jag nog så jag klädde på mig och tog en promenad, utan några speciella tankar på vart jag skulle gå så leder mina ben mig till mormor.

Helt plötsligt så bara sitter jag där framför hennes gravsten och TOK gråter.. Bokstavligt talat så bara rann det tårar.

Blir så ledsen och samtidigt arg så jag säger åt henne med en ganska så hög och förbannad röst "Det är fan dags för dig att komma hem nu!"

Sitter kvar en stund och bara "ufar" ut i tomma intet sedan pussar jag på hennes duva, som fortfarande har henne under uppsikt.

Sen bara går jag därifrån, snörvlande och riktigt deprimerad.

Sen när jag är hemma igen så var det liksom inte nå konstig heter, tyckte jag.

Men PANG så slog panik ångesten till!

hela kroppen börja domna bort och det växer fram en sån otrolig blodsmak i munnen och jag bara kände mig tyngre och tyngre... RIKTIGT PAIN!

Man får ju inte lite panik över paniken heller.. Är ju inte som att bara slappna av.

Lätt det vidrigaste jag vart med om.

Känns fan som att det aldrig kommer att bli bra. Speciellt inte när ångesten blir kraftigare än den någonsin har varit =/

Skakar fortfarande i händerna, så lär ruska på dom lite ibland. Och mår riktigt jävla illa av smaken i munnen.

Kämpa på ba!

* Tack Janne för att du har tid att prata med mig.