Om du har ett problem, något som tynger dig. Ta upp det och försök att lös det med en gång. Finns ingen mening med att hålla det inom sig och reta upp sig ju mer tiden går, det skapar bara mer frustration inom dig själv medans den andre partern går runt som ett enda stort frågetecken.

Ingen är ju så naiv och tror att det kommer att kunna lösa sig av sig självt?

Eller kanske är någon så pass dum och tror att om jag inte tänker på det så finns det inte?

Ge både dig och den du har problem med, en ärlig chans..

Om du låter problemet bero och tar upp det senare så kommer det problemet säkerligen ha växt på sig bra mycket mer än vad det från början var.

Är problemet så pass stort och jobbigt så har du sedan val att göra utifrån det. Antingen så accepterar man, kommer fram till något bra för framtiden eller så lever man i den värld där man inte kan förlåta.

Val har vi alltid, men det är inte alltid man gör det rätta.

Jag tycker att man aldrig ska döma sig själv för att man gjort fel val. Se det istället som att du blivit en erfarenhet rikare och ha det i huvudet inför ett eventuellt kommande liknande val. -Man ska aldrig döma i överhuvudtaget-

Chansningar hör bara till livet.

Skulle man hela tiden gå på strikta vägar så skulle alla någongång tröttna, att leta sig ut på äventyr och leva lite efter sin nyfikenhet så skulle man bli "rikare" som människa.

"Lite krydda i livet"!

En sak som också är väldrig viktig i en sån här valsituation är att man inte ska besluta sig när man är så pass känslomässigt ostabil. Lugna ner dig, tänk ordentligt, väg för och nakdelar mot varann först.

Är det hur som helst efter alla tankar, känslor och agerande kört, så är det bara att lämna. Du kan aldrig någonsin ändra på någon annan person, du har ändå inte det som krävs.

Du kan knalla runt där i besvikelse efter besvikelse. För hur mycker du än vill, försöker, skriker, gråter eller slår så kommer aldrig någon förändring att ske.

Nu när jag sitter här med mina "verktyg" så lider jag med dom som ännu inte har kommit underfund med att man inte har förmågan att forma om någon människa.

Gå in i dig själv och kom inte ut förns du har analyserat ditt egna jag ordentligt!

? Vem är jag ?

Kan man någonsin verkligen acceptera, fullt ut, att saker är som det är och bara gå vidare?

Kan man på fullaste allvar begrava gammalt och inte låta det komma upp till ytan utan att det gör ont att "kolla" på det?

Ja, jag tror det.

Om man inte accepterar, står man kvar på "ruta 1" då? Eller har man kanske till och med kommit ännu längre bakåt?

Kluriga frågor det där.

Ibland händer det att jag sitter och funderar på mina blodsband. Hur dom tänker, tycker, agerar och hur dom uttrycker sig.

"Äpplet faller inte så långt ifrån trädet" Nä så är det väl kanske.

Men jag lär ha hamnat i en ganska brant backe, för jag kan inte se mig som dom. Klart jag kan hitta en del drag som jag kan identifiera mig i men det är nog mest utseendemässigt.

Varför ärver många dom negativa sidorna? Eller är det så att man lever som man lär?

Är det tillåtet att tänka precis som man gör?

är man en dålig människa om man tänker så här?

          ||Psycho||

Finns så många ord som jag skulle behöva få ur mig men orden väger så mycket så jag inte orkar lyfta fram dom.

Skulle bli en sån lättnad om jag bara kunde.

FAN att man är så jävla feg!

VAR jag jag?

ÄR jag jag?

BLIR jag jag?

Krama mig ofta så blir jag glad och trygg,

låt mig känna mig älskad även om jag varit stygg.

Stå fast, ni som är vuxna, trots mina prövningar och test, för även om jag klagar är ni ändå bäst.

Visa mig i handling vad respekt är för någonting, lär mig se det vackra i världen runt omkring.

Tala om att jag duger just precis som jag är, och låt mig höra ofta att jag är er väldigt kär.

Låt vårt hem vara ett ställe där tolerans och kärlek bor.
Och kom ihåg att man kan leka även om man har blivit stor.

and it feels so good!

Under vissa omständigheter så märker jag att det finns spår av mitt gamla jag kvar i mina beteenden. Tror i och för sig att dom flesta människor någon gång känner att det blir jobbigt inombords av vissa situationer. Att man känner att man skulle kunna explodera av just den där grejen. Eller är det ett jätte ovanligt bland normala?

Jag har i allafall kommit in i just sånna situationer där mitt beteende sattes på prov. Och om jag ska vara ärlig så klarade jag inte det provet, det minsta. Satan vad arg jag blir, jag bara skakar!

Det går ju förvisso över väldigt fort, så länge jag får dra mig undan och tänka på något annat. Det är ju ett stort plus bara det, att jag kan det.

I mitt "gamla" liv så var jag som en aggresiv liten terrier som bara skällde och tjata och var helt tokig, och det slutade för det mesta med alla mina hot om att göra slut. "Dra åt helvete, jag vill aldrig mer se dig!"

Och sedan satt man där bara efter typ en 10 minuter och grät för att man inte innerst inne menade det.

Sån är jag inte längre.

Nu sitter man bara och koncentrerar sig på något annat, tar en promenad eller bara hittar på något. Då har man inte hällt på nåt som får den där "elden" att flamma upp och bli så stort.

Något som också ligger till min förändring är att jag inte enbart eller knappt alls skyller det på någon annan längre. Jag säger till mig själv att det är mig det är fel på, det är jag som tänker konstigt och det ska inte gå ut över någon annan.

Hur som helst så är det klart att jag fortfarande har rätt att gråta och känna mig fel behandlad ibland. Tror alla gör det någon gång?

 Vi borderliners har ju en sån otrolig förmåga att ramla handlöst till marken bara av en liten push i sidan, så det är hemskt onödigt att trigga igång oss.

Tänk på det!

~ En trasig själ gråter, en död själ ler ~

                                                  
                        Peace

*Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer.

*Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmännskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

*Uppvisar identitetsstörning, dvs varaktig och påtaglig instabilitet i självbild och identitetskänsla.

*Visar impulsivitet i minst 2 olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv. (ex. slösaktighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning).

*Uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester eller suicidhot eller självstympande handlingar.

*Är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämmningen (ex. intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar.

*Känner en kronisk tomhetskänsla.

*Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggresiva impulser (ex. ofta återkommande tempramentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).

*Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.