Känns som att hjärnan har hakat upp sig.Tankarna förföljer mig ständigt. Kan lura bort dom stundvis men ligger alltid kvar och ska fucka upp så fort dom får chansen.Jag vill prata men jag kan inte! Jag har ingen kontroll över mina känslor.Undertryckta känslor, konstant ledsen ( även om du ser mig le )Inre stress och känner mig som ett vrak! Jag är vuxen men känner mig som ett litet barn, så osäker, så otrygg, så ledsen, så vilsen.Känner ingen riktig kärlek, lycka eller trygghet.Önskar slippa denna ångest och få känna mig fri och levandetur jag har fingrar att skriva med, för tårar förklarar ingenting.Blir bara tokigt när man bloggar på luren men men, det var det!

Kommer det hända någonting.Äntligen!Inte en dag för sent, din lilla tomte :) nu hoppas vi på det här !